motmitten

att vara hel, men fortfarande trasig.
att skrika med en röst ingen hör.

att vara sammanbiten som en mussla, stängd.
hört att det ska vara dåligt.
är jag annorlunda, jag kan inte öppna.
jag vill, bara en liten glipa.
bita ihop, snabbt över, lättnad.
förbjudet, inte tillåtet i min värld.
så splittrad, trasig där inne.
jag vill släppa ut,


sanning för mig mig, är att jag mår så himla mkt bättre. jag känner och ser hur min kropp växer och jag gillar det faktiskt. det trodde jag inte, aldrig. men jag tycker om det, och det väldigt mkt. jag vill inte bli stor, bara normal, funktionell. börja träna. äta regelbundet. allt men inte alltid. känna os och smak, njuta av det.
det är min sanning.

utan förfining & undanflyckter. är detta ren jävla verklighet. just nu.
och det mina vänner, börjar jag bli extremt trött på.
..att känna och må så dubbelt.



jag trodde att sanning och verklighet var ungefär densamma. iaf att de var på samma nivå under samma tid och omständigheter. men jag vet inte längre. det är som mig. dubbelt.