motmitten

sitter och skriver mitt projektarbete, om anorexi ^^ såklart.
dock inte jag som valde det ämnet, nej det blev jag tilldelad. det är ett under hur snabbt man glömmer, hur man kan titta bort från allt det där jobbiga, som man faktiskt gått och går igenom. hur man tänkte, kände och inte brydde sig. får sånna flashbacks. bilder tränger tillbaka, en känsla av obehag. när man mådde som man mådde. när allt verkligen var skit och ett rent helvete. men man kände det inte riktigt då. det var senare. när man började inse att som man levde inte var normalt, rentutav ohälsosamt. när man förstod att det man höll på med hade ett namn, en benämning. en diagnos, jag var sjuk. det tog tid att förstå, acceptera och inse. men tillslut var jag tvungen. jag blev tvingad, och ja, jag såg. jag fick hjälp att göra något åt det. annars hade jag dött, och det är väl ngt som jag kan lova till 90%, jag ahde varit död. det är ngt jag inte förstår än idag. jag kunde fan ha dött.
det är lätt att glömma hur fast man var. maktlös och okontrollerad, samtidigt som man aldrig haft sådan kontroll och diciplin. tyvärr gällde ju detta bara åt ena hållet.
idag kan jag komma på mig själv att nästan bli lite irriterad när jag ser sjuka människor, med anorexi eller annan ätstörning. att "förstår du inte?" "huuuur kan du INTE se?" "snällasnälla, hur farligt kan det vara. ät ngt lilla vän.". det skrämmer lite, ibland. när det går upp för mig att det är svårt att relatera till när det fortfarande ligger så nära.
jag glömmer hur det är, hur det var.



//deds.