motmitten

Ja, vad säger man, ni har precis läst den svartaste av perioder i mitt liv. Den period D har skrivit om. Händelser som gröper ur ett stort svar hål i magen av vanmakt , vanmakt av att se sin älskade unge må så dåligt - och att inte kunna göra någonting! Inte förstå varför, inte förstå vad som händer, inte förstå varför ingen expert kan hjälpa .... Varje morgon när jag vaknade undrade jag om hon levde, jag sms'ade ett meddelande bara för att höra om hon levde eftersom hon då sov hos sin far.... De skulle hjälpas åt med maten men jag visste att hon lurade skjortan av honom.

Jag drog täcket över huvudet då jag skulle somna på kvällen för att slippa tänka, jag vågade inte tänka. Av någon underlig anledning somnade jag direkt, min kropp orkade inte tänka, jag höll på att gå under. Jag kunde ingent göra, inget annat än att tvinga in henne på sjukhusens akutavdelningar, dag efter dag.....tills de äntligen tog in henne. Då sa min chef - nu går du hem!!! Men jag har ingen semester, jag är ju nyanställd! Jag måste jobba! Du går hem! Nu!!! Tack P, min chef, för hade du inte tvingat hem mig hade jag klappat ihop totalt!

Jag gick hem och vågade inte tänka! En överdjävlig tid även för mig som mamma!

// E