mammi is back!
läste precis inlägget. jag tror nog att den enda man ska tävla mot är sig själv. men man behöver motivation, vilja och det skadar aldrig med peppning. det är alltid bra med lite perspektiv på det man gör. man kan lätt fastna i ngt man tkr är jobbigt, haka upp sig.
jag förstår mamma, att hon inte alltid orkar tänka att hennes dotter är sjuk. men jag är ju så mkt bättre nu, klarar mig till stor del själv - kan stå på egna ben. det är inte samma "oro" längre. att "imorgn kanske hon är död", "kommer hon ta sig ur det här?". nu lever jag ett liv, normalt. jag är precis som vem som helst. nej det är jag inte. men sjuk? jo lite kanske. gipset är borttaget men armen fortfarande lite svag. jag vill inte att hon ska tänka på mig som sjuk. dels för att det är en sådan kontrast från när jag verkligen var sjuk, på riktigt. och sen för att det inte hjälper mig ett dugg. numera vet både jag och hon att jag kmr ta mig ur det här, det är mer en fråga om tid, när. men kommer, det gör det.
idag fick jag en sjuk ångestattack. satt vid dator och ja.. jag vet egentligen inte vad som hände. satte händerna för ansiktet. kroppen bara skrek. jag tog mig till sängen, låg som en köttbulle, skakade. skickade ett sms till mamma "kan du komma upp..?" hon kom. jag började gråta. hon frågade vad som var fel. "det är just det, jag vet inte." sa jag..
och det är verkligen så.. man känner att ngt är såsåså fel. men man vet inte vad. paniken kryper fram då man letar efter en lösning till problemet. vilket problem? man vet ju inte vad som är fel.
men det tog slut. 1h senare satt jag åter igen framför datorn - levande., så "det var det". tack mamma. :)
kommer det komma en tid. ngn stans där framme? när man får ngt för att man kämpat. n'r man blir fri denna ångest?
//deds
Kom igen, Dedde!!Ångesten kring mat kommer att försvinna!Jag är ett bevis, det handlar om det du gör,stå ut, söka stöd å möta den, krama den, göra den obetydlig!Har själv ingen ångest kring mat längre!Å det är liksom viktigt att komma ihåg att ångest är en grundkänsla, den ska finnas där, en skydds mekanism.Vi måste bara kunna ta den,hantera den. Å då måste den accepteras.Fortsätt kämpa!!Finns alltid här om du vill fråga, prata eller skriva av dig!!<3
till saga;
taaack saga! och gud vad glad jag blir av att höra det där. åh du verkar må¨så himla mkt bättre och det gör mig så otroligt glad! <3<3
Jo, jag mår mycket bättre, bestämde mig för att vända det, det tyngsta jag någonsin gjort.
Det var ingen annan som trodde på mig då. Läkarna trodde inte att jag skulle ta mig ur det.Att jag var en kroniker. Jag hamnade under LPT. Men till slut fick jag nog. Jag hade ingenting kvar, bara jag å min sjukdom. Det var då det vände, jag skrev kontrakt med mig själv-"Saga skall aldrig mer spy, smussla med mat,gömma,fuska", "Från och med denna stund skall Saga enkom kämpa för friskhet" osv, BUP hotade jämt å ständigt med att ta tillbaka mig till deras avdelning. Första tiden var tyngst, sen blev det lättare när jag fick gå själv, å efter en ännu längre tid fick jag komma hem en natt, jag började återfå min frihet, men dom släppte mig ändå inte, å jag kunde inte slita mig, eftersom jag fortfarande var under tvångsvård. Å det var verklig bra, annars hade jag dragit! Sen gick det framåt, självklart har jag haft å har svackor, men det är något jag kan hantera idag, jag har fått redskap genom behandlingen som jag använder i svåra situationer. Jag förstår nu att jag aldrig hade klarat det själv!
Idag kan jag säga att jag accepterar mig själv.
Jag mår bra fysiskt, jag börjar återfå mitt liv, skolan, vänner å friheten. Någon gång i Maj-Juni är jag klar med min behandling, å det ska vara för sista gången. Jag har ingenting kvar att utforska i den världen!
Förstår om du känner igen dig i mycket av det jag skrivit, men jag hoppas också att det kan peppa dig, mot det bättre! För jag vet att det går, trots alla diagnoser, alla tvivel , all tid å alla år...
Det går!!!Så kämpa!!:D<33
