ur hjärnarkivet.
jag sitter här och skakar. ångest över att allt blir så fel hela tiden. lagom sliten. ingen sömn och maten kommer upp. lägger sig som deg på golvet. en gång, två gånger. igen och igen. när kl är 11.11 önskar jag att jag en dag får bli kvitt detta golvande. för det tär verkligen, och jag orkar inte med det längre.
jag minns den där kvällen, nu för så länge sen. i början av december, vi skulle baka pepparkakor med bror& familj. jag fick skjuts av pappa till mammas hus, jag var trött. orkade inte riktigt, så jag la mig i soffan. väntade på gästerna'. jag ville inte gå upp, tills jag märkte att jag inte kunde gå upp. oförmögen att göra ngt låg jag där, jag sa inget, apatisk. mamma körde mig till akuten. jag kommer inte riktigt ihåg vad som hände, men det blev inga pepparkakor den kvällen. jag blev inlagd över natten, med hjärtkoll. jag var inte rädd, jag hade inte ont, jag ville inget, jag kände ingenting. jag var så tom. min kropp var så kall, brickorna över mitt bröst tappade fäste och nålarna i armarna hade svårt att hitta kärl. jag fanns knappt där. natten kom och jag kände inte mig själv. hjärtat dunkade så tyst, nästan stilla. plötsligt kände jag ngt, smärta. det gjorde så ont. trycket över bröstet och den otroliga ansträngningen till att andas. något skrämde mig, jag tryckte på den lilla röda knappen. en tid senare kom läkare, dem sa inte så mkt. min maskin pep ju inte längre, den satt ju inte kvar på min kropp. pulsen var svag, hela jag var svag. dem gick. det var som att de var arga. de sa att jag kunde dö närsom helst. jag brydde mig inte. det kändes som jag sakta lyftes ur min egna kropp. jag såg den där jag låg på sängen, men hela jag var inte där i. allt blev suddigt. sen minns jag inte så mkt mer, men på morgonen var jag där igen. i mig själv. min mamma och bästa vän kom för att hämta hem mig. läkarna gav mig en tallrik mat. fisk och potatis. dem fråga om det gick lättare att äta ensam. jag nickade och fick mitt skynke fördraget. stora delar fisk & potatis gled fint ner i en gammal läkerolask. min läkare tittade till mig, jag sa att jag var klar. "en potatis till" sa hon bestämt. nej, sa jag. jo, sa hon. väldigt arg. hon tittade bort i 2sek och jag mosade en potastisklyfta mot sidan av tallriken och höll gaffeln vid munnen. "bra sa hon, det var väl inte så farligt?". jag har sällan kännt mig så stolt.
på andra sidan skynket sa dem att jag skulle dö, jag behövde hjälp. min kropp skulle inte klara mkt längre och jag hade gett upp. när jag kom hem den dagen drack jag min första näringsdryck på 3månader.
jag måste tänka på det där. att jag tagit många steg bort från sjukdomen. det är ingenting att ha. jag har inget att förlora på att bli frisk, bara allt att vinna. även om allt skiter sig ibland, måste jag fortsätta. jag har så lite kvar nu. jag är närmare friskhet än sjukdom. jag måste fortsätta.
jag minns den där kvällen, nu för så länge sen. i början av december, vi skulle baka pepparkakor med bror& familj. jag fick skjuts av pappa till mammas hus, jag var trött. orkade inte riktigt, så jag la mig i soffan. väntade på gästerna'. jag ville inte gå upp, tills jag märkte att jag inte kunde gå upp. oförmögen att göra ngt låg jag där, jag sa inget, apatisk. mamma körde mig till akuten. jag kommer inte riktigt ihåg vad som hände, men det blev inga pepparkakor den kvällen. jag blev inlagd över natten, med hjärtkoll. jag var inte rädd, jag hade inte ont, jag ville inget, jag kände ingenting. jag var så tom. min kropp var så kall, brickorna över mitt bröst tappade fäste och nålarna i armarna hade svårt att hitta kärl. jag fanns knappt där. natten kom och jag kände inte mig själv. hjärtat dunkade så tyst, nästan stilla. plötsligt kände jag ngt, smärta. det gjorde så ont. trycket över bröstet och den otroliga ansträngningen till att andas. något skrämde mig, jag tryckte på den lilla röda knappen. en tid senare kom läkare, dem sa inte så mkt. min maskin pep ju inte längre, den satt ju inte kvar på min kropp. pulsen var svag, hela jag var svag. dem gick. det var som att de var arga. de sa att jag kunde dö närsom helst. jag brydde mig inte. det kändes som jag sakta lyftes ur min egna kropp. jag såg den där jag låg på sängen, men hela jag var inte där i. allt blev suddigt. sen minns jag inte så mkt mer, men på morgonen var jag där igen. i mig själv. min mamma och bästa vän kom för att hämta hem mig. läkarna gav mig en tallrik mat. fisk och potatis. dem fråga om det gick lättare att äta ensam. jag nickade och fick mitt skynke fördraget. stora delar fisk & potatis gled fint ner i en gammal läkerolask. min läkare tittade till mig, jag sa att jag var klar. "en potatis till" sa hon bestämt. nej, sa jag. jo, sa hon. väldigt arg. hon tittade bort i 2sek och jag mosade en potastisklyfta mot sidan av tallriken och höll gaffeln vid munnen. "bra sa hon, det var väl inte så farligt?". jag har sällan kännt mig så stolt.
på andra sidan skynket sa dem att jag skulle dö, jag behövde hjälp. min kropp skulle inte klara mkt längre och jag hade gett upp. när jag kom hem den dagen drack jag min första näringsdryck på 3månader.
jag måste tänka på det där. att jag tagit många steg bort från sjukdomen. det är ingenting att ha. jag har inget att förlora på att bli frisk, bara allt att vinna. även om allt skiter sig ibland, måste jag fortsätta. jag har så lite kvar nu. jag är närmare friskhet än sjukdom. jag måste fortsätta.
Kommentarer
Trackback
