"dedde? du gör fel."
under lunchen, under dagen, under kvällen. diskussion efter diskussion, om samma sak. jag vet inte hur mkt skit jag har fått och får ta pga att jag jobbar. man skulle ju kunna tro eller tänka sig att jag får skit av jobbet, låter mer realistiskt. mitt jobb är allt annat än dåligt, absolut inte så jag menar. men att få skit från de runt omkring en FÖR att man jobbar, det är bara så ..absurt.
jag kämpar, hårt som bara den. dagarna är långa, jag är ovan och det är inte helt lätt. jag kan vara helt förstörd på kvällarna, speciellt när min sömn inte sammarbetar, och det gör den sällan. det är många aspekter som spelar med. och jag förväntar mig verkligen inte att folk ska berömma och säga att jag är duktig varje dag. som jobbar, som vilken annan människa som helst. men om jag bara kunde få höra, se eller känna att ngn trodde på mig. för att varje dag tvinga ställa in sig på försvar, för ännu en diskussion om att jg jobbar för mkt, eller liknande. att jag ,måste sova för att få jobba. som när man var liten, ingen mat = ingen träning. ingen skola = ingen gymnastik. inga läxor = ingen tv. allt sånt, nu ör jag snart 20 och ofta blir det ingen sömn = inget jobb? men det funkar itne riktigt så.. jag måste få ordning på min sömn., samma med maten. men de är två olika delar, separata. som jag arbetar med. det ska inte få förstöra min vardag.
sen jag vart sjuk ser många runt omkring mig som en klasskupol. bräcklig, hård med samtidigt så himla skör. jag har ett hårt skal, men efter mitt fall visade jag att min insida var splittrad och hade gått sönder. nu blir jag den lilla sköra glaskulan som måste hållas under uppsikt, hon den svaga, "du klarar inte sådör mycket."
"men dedde.. du måste förstå." "dedde, skärp dig." "självklart ska du jobba, det är det enda du gör" etc etc.
jag klarar mer än m¨ånga tror. det har jag visat i hela mitt liv. men jag kom till ett vägskäl, jag var trött och orkade inte mer. jag var splittrad, det var jag. jag gav upp. vem som helst som ger upp kommer ingenstans, neather did i. när jag inte ger upp, då kan jag ändå gå rätt långt. man måste vilja. men det är svårt att vara ensam.
jag kämpar, hårt som bara den. dagarna är långa, jag är ovan och det är inte helt lätt. jag kan vara helt förstörd på kvällarna, speciellt när min sömn inte sammarbetar, och det gör den sällan. det är många aspekter som spelar med. och jag förväntar mig verkligen inte att folk ska berömma och säga att jag är duktig varje dag. som jobbar, som vilken annan människa som helst. men om jag bara kunde få höra, se eller känna att ngn trodde på mig. för att varje dag tvinga ställa in sig på försvar, för ännu en diskussion om att jg jobbar för mkt, eller liknande. att jag ,måste sova för att få jobba. som när man var liten, ingen mat = ingen träning. ingen skola = ingen gymnastik. inga läxor = ingen tv. allt sånt, nu ör jag snart 20 och ofta blir det ingen sömn = inget jobb? men det funkar itne riktigt så.. jag måste få ordning på min sömn., samma med maten. men de är två olika delar, separata. som jag arbetar med. det ska inte få förstöra min vardag.
sen jag vart sjuk ser många runt omkring mig som en klasskupol. bräcklig, hård med samtidigt så himla skör. jag har ett hårt skal, men efter mitt fall visade jag att min insida var splittrad och hade gått sönder. nu blir jag den lilla sköra glaskulan som måste hållas under uppsikt, hon den svaga, "du klarar inte sådör mycket."
"men dedde.. du måste förstå." "dedde, skärp dig." "självklart ska du jobba, det är det enda du gör" etc etc.
jag klarar mer än m¨ånga tror. det har jag visat i hela mitt liv. men jag kom till ett vägskäl, jag var trött och orkade inte mer. jag var splittrad, det var jag. jag gav upp. vem som helst som ger upp kommer ingenstans, neather did i. när jag inte ger upp, då kan jag ändå gå rätt långt. man måste vilja. men det är svårt att vara ensam.
Kommentarer
Trackback
