för alltid ett sjukt barn? nej.
läste nu mammas inlägg. kanske har tid att svara nu när tlfn-babblaren har en tlfn i handen.. och en babblande tjej på andra! :P
jag duschade i 15min när mamma kom ned och knackade sönder dörren. jag kanske stod kvar i 15min till sen. men när mamma kom ner lovar jag dyrt och hederligt - 15min.
och klippa och klippa kontakten vet jag inte. vill bara inte ringa och be om en ny tid, för jag vill inte det. allt blir bara så mkt värre när jag är där. det förstår inte mamma. det värsta är nog att enheten och behandlaren bara fokuserar på vikten, han kan inte hjälpa mig mer nu. och han invöndar ju bara på vikten för att då kunna släppa mig. att jag spyr kan han inte göra ngt åt, det han han gett upp, samma med min sömn, finns inget mer att göra. inte från hans sida. han väntar på ett papper från mig, där jag beskriver hur han ska göra föratt hjälpa andra patienter, som mår dåligt och mkt sämre än mig. skulle jag säga att jag var frisk, skulle han släppa mig. jag kan övertyga honom. men vikten. jag blir ju så jävla stressad när de bara går efter vikten att jag känner att jag också måste hålla koll. nu sen jag var där sist, för typ 3månader sen, har jag varken tittat eller ställt mig på vågen. iblnd känner jag mig tjock, ibland smal, men oftast normal. jag SKITER I VIKTEN OCH DET ÄR SÅ JÄVLA SKÖNT! ångesten finns där ibland och samma grej med de olika maträtterna.
men jag blir ledsen när mamma står och skriker hur sjuk jag är och hur jävla långt bort från friskheten jag är. det gör ont. om det inte skulle vara I HELVETE SÅ OVÄRT OCH SMÄRTSAMT skulle jag vilja spola tillbaka och bara visa hur det var när jag inte åt, när hjärtat knappt orkade pumpa och jag inte lyfte ett finger åt att fixa mitt liv. för jag avr helt omotiverad på att andas, jag ville bara dö.
jag tänker på det och uppskattar mitt liv och mående idag, något fruktansvärt.
dedde
jag duschade i 15min när mamma kom ned och knackade sönder dörren. jag kanske stod kvar i 15min till sen. men när mamma kom ner lovar jag dyrt och hederligt - 15min.
och klippa och klippa kontakten vet jag inte. vill bara inte ringa och be om en ny tid, för jag vill inte det. allt blir bara så mkt värre när jag är där. det förstår inte mamma. det värsta är nog att enheten och behandlaren bara fokuserar på vikten, han kan inte hjälpa mig mer nu. och han invöndar ju bara på vikten för att då kunna släppa mig. att jag spyr kan han inte göra ngt åt, det han han gett upp, samma med min sömn, finns inget mer att göra. inte från hans sida. han väntar på ett papper från mig, där jag beskriver hur han ska göra föratt hjälpa andra patienter, som mår dåligt och mkt sämre än mig. skulle jag säga att jag var frisk, skulle han släppa mig. jag kan övertyga honom. men vikten. jag blir ju så jävla stressad när de bara går efter vikten att jag känner att jag också måste hålla koll. nu sen jag var där sist, för typ 3månader sen, har jag varken tittat eller ställt mig på vågen. iblnd känner jag mig tjock, ibland smal, men oftast normal. jag SKITER I VIKTEN OCH DET ÄR SÅ JÄVLA SKÖNT! ångesten finns där ibland och samma grej med de olika maträtterna.
men jag blir ledsen när mamma står och skriker hur sjuk jag är och hur jävla långt bort från friskheten jag är. det gör ont. om det inte skulle vara I HELVETE SÅ OVÄRT OCH SMÄRTSAMT skulle jag vilja spola tillbaka och bara visa hur det var när jag inte åt, när hjärtat knappt orkade pumpa och jag inte lyfte ett finger åt att fixa mitt liv. för jag avr helt omotiverad på att andas, jag ville bara dö.
jag tänker på det och uppskattar mitt liv och mående idag, något fruktansvärt.
dedde
Kommentarer
Trackback
