till mamma.
oj.. jag menade inte att skrämma dig eller ngt, mamma. jag vet inte vad du tänkte, fick för bilder eller trodde.
jag vet att allt blir lättare ju mer possitivt man ser det. men man kan inte alltid göra det, jag har försökt, i åratal. men jag har lärt mig vad verkligheten är. livet må vara en dans, men inte på rosor - snarare på växtens taggar. men det behöver inte vara jobbigt eller göra ont alla gånger. varken livet eller världen är rättvis, det är det jag ser nu. och även då vi lever i ett land fullt av förutsättningar för att vi ska ha det bra, handlar det inte alltid bara om förutsättningar, utan vad vi gör och hur vi är.
det jag menar med texten på bilden, är att det som gör ont, det som är ordentligt skadat oftast sitter hårdast, längst in. det är svårt att komma åt och man låter det vara, eftersom att helheten ser frisk och hel ut, eftersom att det är det man ser. man låter bli då det känns onödigt att skada ännu en del, som fortfarande är frisk.. tänk på ditt knä mamma. hur ont det gjorde, hur mkt det hindrade dig från att göra många saker. men syntes det, nej? man såg inget. ooch vad var man tvungen att göra för att fixa det? jo, gå in via den friska huden och vävnaden, för att komma åt det sjuka. för att kunna laga. samma sak med pappas höft och ben. ärret på hans lår var det enda att vittna till att ngt hade hänt, många år sen. annars var allt helt, det var ju knät som var trasigt. men för att komma åt det trasiga, var man tvungen att öppna upp, skära av en frisk muskel. börjar du förstå nu? det är som mina känslor. allt jag tryckte undan genom åren. det jag arkiverade för att aldrig ta fram. jag måste öppna upp. och det har jag gjort. hämta ut det onda och ta tag i det. bearbeta. stå ut. måste hålla ut, kämpa. greppa det trasiga, lägga upp nystanet på bordet. låta det blöda. trassla ut det, pussla ihop det. sätta tillbaka de numera hela bitarna. jag är inte hel än, jag måste jobba. det är en del av processen.
jag var jävligt trasig.
jag vet att allt blir lättare ju mer possitivt man ser det. men man kan inte alltid göra det, jag har försökt, i åratal. men jag har lärt mig vad verkligheten är. livet må vara en dans, men inte på rosor - snarare på växtens taggar. men det behöver inte vara jobbigt eller göra ont alla gånger. varken livet eller världen är rättvis, det är det jag ser nu. och även då vi lever i ett land fullt av förutsättningar för att vi ska ha det bra, handlar det inte alltid bara om förutsättningar, utan vad vi gör och hur vi är.
det jag menar med texten på bilden, är att det som gör ont, det som är ordentligt skadat oftast sitter hårdast, längst in. det är svårt att komma åt och man låter det vara, eftersom att helheten ser frisk och hel ut, eftersom att det är det man ser. man låter bli då det känns onödigt att skada ännu en del, som fortfarande är frisk.. tänk på ditt knä mamma. hur ont det gjorde, hur mkt det hindrade dig från att göra många saker. men syntes det, nej? man såg inget. ooch vad var man tvungen att göra för att fixa det? jo, gå in via den friska huden och vävnaden, för att komma åt det sjuka. för att kunna laga. samma sak med pappas höft och ben. ärret på hans lår var det enda att vittna till att ngt hade hänt, många år sen. annars var allt helt, det var ju knät som var trasigt. men för att komma åt det trasiga, var man tvungen att öppna upp, skära av en frisk muskel. börjar du förstå nu? det är som mina känslor. allt jag tryckte undan genom åren. det jag arkiverade för att aldrig ta fram. jag måste öppna upp. och det har jag gjort. hämta ut det onda och ta tag i det. bearbeta. stå ut. måste hålla ut, kämpa. greppa det trasiga, lägga upp nystanet på bordet. låta det blöda. trassla ut det, pussla ihop det. sätta tillbaka de numera hela bitarna. jag är inte hel än, jag måste jobba. det är en del av processen.
jag var jävligt trasig.
Kommentarer
Trackback
