motmitten

hej hopp plopp!
igår var det enheten. han gillar det han ser, och hör. han tycker jag är duktig. jag känner mig som 8år igen. behöver uppmuntran för att se lite ljus i tillvaron. det är inte uppmärksamhet jag söker, inte sympati och inte förståelse. jag vill ha ögon som ser att jag försöker. höra ord som säger att dem tror på mig, att orden menas, inte bara toutchar ytan för att vara snäll. ingen överdriven massa av lovord som säger att det är klart att du klarar det här. du fixar det lätt!   nej, för det är inte lätt. det är svårt. riktigt jävla svårt.
jag vet vart jag vill, jag vet vart jag är på väg. men jag tror inte alltid på mig själv. jag blir också osäker, hur vet jag vad som är rätt och vad som är fel. hur vet jag att detta är rätt väg när jag gått fel så många gånger förr?

jag vill ju bli frisk, jag vill ju gå upp i vikt. men jag undrade ändå om det inte skulle kännar riktigt svårt, att det trots min vilja är något starkt som tar emot. jag var nervös. ställde mig på vågen, tittade på behandlaren, skämtade. tittade ner på siffrorna. dem visade uppåt. jag tittade på honom.
jag log. en pressad känsla rann av mig. jag kan ju.
jag var överlycklig när jag gick därifrån, redan i hissen ner ringde jag A. jag skrek "VETUVETU?! JAG ÄR BARA 2,8KG FRÅN TATUERINGEN!!!". hon blev glad, uppriktigt glad. det värmde.

middag med mamma ikväll.
hur har det gått för dig med allt over there, mamma? :D
(jag har köpt honung -  så du slipper göra det på vägen hem)

//D.