motmitten

ångest borde avskaffas, på riktigt. vad är det för skit egentligen? jag hade bara hört många ojja sig över sin form när sommaren började närma sig. bikiniånest fick jag veta att ojjandet handlade om. eller när man får ångest över att man ätit lite för mycket godis, men skyfflar bort tanken och "tar igen det" på gymmet nästa dag.
jag kan inte bara skyffla bort min ångest, den stannar där som en irriterande parasit. gymmet blir heller inget alternativ, utan ett måste. ändå är ångesten kvar.
den dödar mig när jag äter, slår omkull mig när jag ska äta och gnager när jag inte äter. alltid. alltid är den där.
hur blev det så?
vad hände egentligen den där sommaren 2008?'
totalkrash. som följdes av ett rent och skärt helvete. aldrig har jag varit med om liknande. aldrig. jag skulle inte önska denna sjukdom till ens min värsta fiende. ändå kan jag inte säga att jag ångrar det helt. nej. den har fört med sig mycket intressant. och jag har lärt mig, om livet.

men nu får det vara nog. nu är jag färdiglärd. nu måste jag resa mig, upp upp. med raka ben, inte bara på huk. jag måste gå vidare, lämna detta bakom mig. stänga igen den likt förbannade öppna boken. säga hejdå till en vän som högg mig i ryggen, inte bara en gång. slita mig loss från min trygghet, som visade sig vara falsk. jag måste ta tag i det här nu, jag måste orka. inte ge vika. jag måste komma ur det här. leva, jag vill det ju så gärna.

//D.