motmitten

vad är det med ord. hur kan ngt så litet, vara så stort. eller ngt så stort så tomt?. när vet man att bokstävernas svarta tryck är mer än bara ditmålad färg. när vet man att meningen inte bara är en ordföljd utan faktiskt bär på en innebörd. tomma blickar och fyllda ögon, sånt kan man läsa. men vem kan skilja på en text utan röst, ett svart tryck på vitt ark. inte jag. vem kan läsa mina ord, vem kan tyda mina meningar.
jag vet vad och när jag menar, vet du?

jag är trött på oförstående tecken och svävande röster. ord tagna ur tomma intet, löften som inte betydde. trött på att undra, trött på att läsa ur egna teorier. trött på att behöva minnas hela registret för att förstå, trött på att läsa igenom dokumenten för att dra fram nästa mening.

och vad händer med förklaringarna som aldrig hörs. ljuden som ekar och tonerna som linkar.
 vanande känningar för de mönster som aldrig tappar sina ränder. rutiner som spelas igen, repet som går tills bandet är utnött. bryts.

varför blir allt så fel när jag för en gång kan säga nej, och ingen kan förstå för att det inte hör till det vanliga?!
jävla ord som blir helt bananas trots att de saknar böjning.

//deds.