motmitten

vattnet droppar ner längst väggen, nuddar mina fingrar.
leder ner längst armen, axeln, kroppen.
vill följa med ner i avloppet, stanna.

varför blir det såhär?
varför känns det såhär?

varför ska just mitt steg behöva vara så genomtänkt?
varför väger det så tungt?

varför såras alltid någon?
varför är jag inte två, tre, fyra?

jag vill, men jag kan inte.
ännu mindre acceptera.
inse ett faktum.
jag är bara en.