16/3 keep on movin'
jag vet att det är fel, eller fel och fel. värdelöst, ovärt helt enkelt - att känna självförakt, hat & ilska över sig själv. att skämmas fjädrarna av en kropp som inte ens har några fjädrar. det är okej att misslyckas, det som inte är okej är att gräva ner sig i det och ge upp.
jag använder nog mina misstag som ursäkter ibland. jag dippar och orkar inte fortsätta. jag ser mig som svag och inte värd nog att fortsätta. "jag har ju försökt så många gånger, men jag verkar inte kunna bättre än såhär". så gör jag det man inte får; ser svart och ger upp.
jag menar. jag halkade, slant lite. vem säger att jag nästa steg måste vara farligt. varför blir jag rädd? vad händer om jag halkar en gång till?. hur många gånger har jag inte rest mig upp förr, hur många gånger kan jag inte fortsätta resa mig. vad är det som är så farligt och varför blir jag så rädd. jag som aldrig varit rädd. jag har alltid slängt mig ut, världen har aldrig varit ngt problem. men när det kmr till mig själv, då blir jag stum, förlamad och nollställd. skrämd av sig själv.
hur många förjävliga perioder har jag inte upplevt och gått igenom, tagit mig ur. vad gör detta så annorlunda? ingenting. jag kan, jag ska, jag vill.
tack "thinker", dina kommentarer värmer! tack. :)
föri övrigt har dagen varit bra. först skola, skolläkare & prov. träffat käre storebror m. flickvän & barn i magen. höggravid!" därefter spenderat tid i köpcentrum med fin vän för att sedan åka iväg till en annan och ta emot en cool handgjord mössa! på tunnelbanan hem mötte jag mammas vännina och pratade hela vägen hem. väl hemma socialicerade jag mig med en ny bilägare. hehe. dagen har rullat på till 100%. jag ahr inte tänkt så mkt, och musiken ahr varit med mig varje tyst stund. (thx god för ipod!). men nu väller de uppskjutna tankarna och ångesten gnager. den avr helt otrolig för ett tag sen, fruktansvärd. gick in i bastun och bara låg där tills jag rann bort. rann bort lite till i duschen och nu äre tack&lov bättre. :) jag kankankan.
//D.
