motmitten

herregud, ny månad. vart tar tiden vägen. imorgon är det exakt ett år sen dagen jag blev utskriven från enheten. vad har jag gjort med året, vart har det blivit av?. jag har levt, ja det har jag. helt jävla stört bra år, men innuti. där har hälsan nog inte sats på fokus. totalkaos i min kropp. ett begär, ett behov, ett monster. ngt jag försökt stilla. i desperat formade kreaktioner har jag sökt efter ro. ett lugn i min själ, min upprivna existens. jag gav aldrig upp, men jag la det åt sidan. jag fann ju inte det jag sökte. jag hade rivit sönder mig själv, jag fick panik och min luft blev tunn. ångesten bubblade över och jag försökte släppa ut det, riva sönder min kropp. jag kunde göra vad som helst för att bara få det att försvinna. vad som helst. men det försvann inte.
ett år senare. med ny insikt i vad jag egentligen håller på med. jag har inte hittat mitt lugn, min själ är inte läkt och min kropp har inte slutat värka. men jag är lugnare, omplåstrad och starkare. nu vet jag iaf vad jag vill. och jag försöker mer än någonsin.

1mars..


att vara fången i sin egen kropp, i sin egna hjärna. att höra en röst som säger åt en vad man får och inte får göra. att känna en smärta så så innerlig, men inte kan identifiera såret. att gråta utan anledning och att inte veta vart plåstret ska sättas. att ha ont och inte orka leta längre, att slås av panik och längtar efter att riva sönder sin kropp. öppna upp och aldrig behöva bry sig igen. att leva med daglig ångest. återkommande smärta, känslor, en längtan efter att bara kunna skrika stopp och en innerlig önskan om att det en dag ska höras.

att trots så många välviljande människor och erbjuden hjälp, trots många försök. att stå där i skiten, ensam.
det är inte lätt att förstå, om man inte varit där.