30/3
otroligt besviken var jag, som sagt. jag tänkte aldrig mer äta med mamma, inte hennes mat iaf. men sen bestämde jag mig för att ge henne en chans till. sån är jag, oftast är det bra. men i vissa sammanhang måste man kunna stoppa, inte ge med sig, alltid. men denna situation var annorlunda, dock var känslan densamma. men jag tänkte "get back on that horse again". det vill säga, ju längre jag väntade med att äta ngt hon gjort, desto svårare skulle det bli. så jag frågade henne om hon kunde koka en morot till mig, simpelt och lika lätt som att dimpa ner ngt i dfet kockande vattnet, lika lätt är det att märka om det är ngt mer i än en kokad morot. det gick bra. nu l'ämnar vi det här, men händer det enenenen endaste gång igen vet jag inte vad jag gör. så nu vet du det mamma, det där var inte ok. hur välmenat det än var.
igår utsatte jag min sm'ärttröskel för ngt fruktansvärt som bara körde rakt över den. fantastiskt vad ont det gjorde. resultatet blev bra, mamma hatade det. gjorde lite ont att höra, men pappa fixade humöret en aning. :) 
-thinker, tack för kommentarena. vem du än är, är du en klok varelse.
//D
