motmitten

I think I'll get outta here. where I can run, just as fast as I can.
To the middle of nowhere ,to the middle of my frustrated fears

---

mitt behov av kontroll, ger mig ibland en känsla av att jag lyckas. att jag klarat något, att jag kunde. omgivningens bekräftelse hjälper mig tillfredställa känslan av att vara stark. styrka bevisad för att jag gjorde något svårt. det finns något som bara jag kunde styra. det jag dock misslyckades med var mitt val av uppdrag. mitt mission gjorde mig snarare svag än stark. ruset av att lyckats rann ut i misslyckande. jag sårade dem som gav mig bekräftelse. jag ställde upp i en strid där jag bara kunde förlora. jag ser det nu. 

det är som ett ljus. ngt man letat efter hela sitt liv, den långa vägen. energin behöver ingen sladd för att fyllas, inte när man kan se det som lyser där borta. man springer, springer. bryr sig inte om det runt omring, inget, ingen. man ger upp allt, känner ruset som stiger i kroppen, lyckan. äntligen. vägen är lång, man ger upp allt, man ser ju målet. framme. ruset och lyckan är som bortblåst, lämnar plats åt besvikelse. den känsla som rymmer kroppen då vägen är slut och ljuset visar sin riktiga skepnad, en glödlampa ngn glömt släcka. det är då man undrar vad det var man sprang mot, vad man trodde målet var. vad är lycka? skulle ett ljus ge mig det. allt det man gav upp och inte brydde sig om? vad var det man inte hade. vad ville man ha?. vad trodde man att man skulle få.

---

And I swear you're just like a pill,
Instead of makin' me better, you keep makin' me ill
You keep makin' me ill.