motmitten

ni får inte missförstå mig, jag mår itne dåligt hela tiden. men ibland är jag ledsen. det är väl alla. jao. men jag orkar inte att det ska göra så mkt ondare, samma sak skär så mycket djupare nu. jag orkar bry mig igen, men jag har egna sår som jag skurit upp, som inte hunnit läka. när jag tar emot andra bakterier för att strypa dem, sätter de sig i mina sår. då måste de dö via mig. det jag lyckas bota, finns alltså kvar hos mig, mycket längre. jag hinner aldrig läka.

människor runt om mig säger hur mycket finare jag är nu. att jag måste inse det. finare? vad har det med saken att göra. jo, ibland handlar anorexi om att uppfinna lycka, smalhet. samhället har en tendens att antyda att lycka sitter i snygghet & attraktion i smalhet. bilden blir skev redan där. mitt mål var aldrig att bli smal. jag vet mktmktmkt väl att jag ser bättre ut nu. men självförtroende och att tycka att man ser snygg ut sitter inte i smalhet eller kroppsform, så mkt. det sitter djupare än så, på insidan. med en enkel försklaring blev jag sjuk för att jag var delad, i tysen bitar. jag var spruken, bruten, k näckt och trasig. och bit för bit bröts ned tills jag helt tappade ngn sammhörighet med mig själv. en sak att vara delad, då finns fortfarande ett hopp om att bitarna ska återförenas, hitta sin plats intill varandra, att man kan laga. men när bitarna vittrar sönder, när ingenting finns kvar. ´då är inte tanken att tvingas återuppbygga varenda bit, en i taget, från grunden. så lockande. psykisk sjukdom kallas det. och det är precis vad det handlar om. psyket, det mentala.




jag mår bättre nu, mitt huvud också. men några bitar återstår,
deds.