Älskade ungen min
Jag vill inte föra vår dialog om detta på nätet, men några ord ska jag skriva!
För det första, det är inte mig du ska be om ursäkt, det är dig själv du gör illa! Så illa så illa så onödigt oförtjänt illa! Snälla älskade ungen min - jag blir inte arg, jag blir bara så ledsen och det gör så ont i mitt mammahjärta att du har det så svårt och att jag inte kan hjälpa dig! Om jag kunde och det hjälpte skulle jag plocka ner alla himlens stjärnor så att de skulle lysa över dig!
Men för att gå tillbaka till den där "raka puckar-sidan" så tror jag tyvärr att det bara är en sak det handlar om - och jag vet att du tycker att jag inte begriper något - men jag vet att om man ska lyckas, oavsett vad det är, så är det bara är en sak som fungerar! Det är svårt, överdjävligt jobbigt! Men det handlar om att bestämma sig! Bestämma sig för klara sitt mål, oavsett om det är att klara 100 m på en viss tid, men i ditt fall borde det vara att leva det liv du innerst inne vill leva!
Det handlar om att bestämma sig för att ta sig igenom kämpet att komma tillbaka! Gå den jobbiga vägen, ett kliv i taget, en dag i taget. Bestämma sig för om man klarar det själv eller om man behöver hjälp. Och vilken typ av hjälp man behöver i så fall. Du lvill lämna Sveriges mest proffesionella personer då det gäller ätstörningar för att klara ätandet själv.... men du klarar det ju inte..... och det tror jag är för att du inte bestämt dig!!
Dagen som varit kan man inte göra något åt - men den dag som gryr är en ny dag, och den kan man fortfarande påverka! Man kan inte styra allt, men man välja förhållningssätt och försöka göra gott. Göra gott mot sig själv och mot andra.
Man måste bestämma sig för att se det vackra och det som är bra! Att skingra dimman och se att glaset är halvfullt istället för halvtomt!
Bestäm dig för att blir frisk!!! Bestäm dig!!! Och gör en plan med struktur och håll dig till den. Smit inte - kavla upp armarna och ta dig igenom det!!!
Du kan - om du vill!!
Sådant vet en mamma om sina barn, man vet om de kan eller inte. Du kan - älskade ungen min!! Det om något vet jag - bara du vill!!
Så många mammakramar tills du inte orkar ta emot dem längre
För det första, det är inte mig du ska be om ursäkt, det är dig själv du gör illa! Så illa så illa så onödigt oförtjänt illa! Snälla älskade ungen min - jag blir inte arg, jag blir bara så ledsen och det gör så ont i mitt mammahjärta att du har det så svårt och att jag inte kan hjälpa dig! Om jag kunde och det hjälpte skulle jag plocka ner alla himlens stjärnor så att de skulle lysa över dig!
Men för att gå tillbaka till den där "raka puckar-sidan" så tror jag tyvärr att det bara är en sak det handlar om - och jag vet att du tycker att jag inte begriper något - men jag vet att om man ska lyckas, oavsett vad det är, så är det bara är en sak som fungerar! Det är svårt, överdjävligt jobbigt! Men det handlar om att bestämma sig! Bestämma sig för klara sitt mål, oavsett om det är att klara 100 m på en viss tid, men i ditt fall borde det vara att leva det liv du innerst inne vill leva!
Det handlar om att bestämma sig för att ta sig igenom kämpet att komma tillbaka! Gå den jobbiga vägen, ett kliv i taget, en dag i taget. Bestämma sig för om man klarar det själv eller om man behöver hjälp. Och vilken typ av hjälp man behöver i så fall. Du lvill lämna Sveriges mest proffesionella personer då det gäller ätstörningar för att klara ätandet själv.... men du klarar det ju inte..... och det tror jag är för att du inte bestämt dig!!
Dagen som varit kan man inte göra något åt - men den dag som gryr är en ny dag, och den kan man fortfarande påverka! Man kan inte styra allt, men man välja förhållningssätt och försöka göra gott. Göra gott mot sig själv och mot andra.
Man måste bestämma sig för att se det vackra och det som är bra! Att skingra dimman och se att glaset är halvfullt istället för halvtomt!
Bestäm dig för att blir frisk!!! Bestäm dig!!! Och gör en plan med struktur och håll dig till den. Smit inte - kavla upp armarna och ta dig igenom det!!!
Du kan - om du vill!!
Sådant vet en mamma om sina barn, man vet om de kan eller inte. Du kan - älskade ungen min!! Det om något vet jag - bara du vill!!
Så många mammakramar tills du inte orkar ta emot dem längre
Kommentarer
Trackback
