here. we. go. again.
pallar. inte. spy.
vilket jag gjort i minst 4h nu. känns som jag spytt hela veckointaget... hatar det här. men ändå kan jag inte vara utan det? jävla skit. ärligt, funderade på att köra fingrarna i halsen, bara skynda på allt, ge upp lite och få upp allt. så det inte skulle finnas ngt kvar, så jag slapp stå där. men jag vill inte dit igen. och tror inte att det skulle bli så himla mkt bättre med tanke på mina långa hårda naglar. fatta sönderrispad hals. så nej. jag stod kvar där och härdade ut. det "gör inget" om det går snabbt. jag är så van att det är hemskt. jag berörs inte så mkt. men när de är såhär länge. när kroppen skriker och huvudet försvinner. sån jävla känsla, när du känner att du ska svimma och istället för att ramla ihop på golvet står du upp, utan huvud. för jag minns aldrig något när det blir sådär, minns inte vad som händer, kommer bara ihåg känslan innan, när jag tror att jag ska svimma.. när kroppen skakar och det bara blir svart. förstår inte hur jag kan stå upp. sen kmr jag tillbaka på ngt sätt.
jag vet inte. men sånthär orkar jag inte med mer. min fina vän från två hus ifrån kom och hjälpte mig. och nu sitter jag bara med en påse is på halsen och vill inte veta av ngt mer. PAUSPAUSPAUS. jag vill ha en paus från det här. men jag har nog tagit min paus i livet. nu får jag uppskatta det hag har och leva med det.
förlåt mamma.
deds
