motmitten

vill inleda med ett tack. tack mamma. tack för aTT du inte blir arg, tack för att du vill hjälpta, tack för att du försöker förstå. tack för att du ibland lyssnar.

mitt liv har ingen rythm, jag vet det. jag vill kunna vara liten igen, när jag kunde ta tag i min mentala soppborste, rengöra skallen och ignorera världen runtomkring. hur mkt jag än ignorerar kan jag inte låta bli att bli påverkad. jag kan inte koncentrera, focusera eller ta mig samman. som att jag sitter i en berg&dalbana, kan inte kliva av. känns som att allt bara går snabbare. ingen hör mina skrik, för dem är på fel plats. min räddsla är i fel rum. ljudet reflekteras i glädje, mina skrik tas som nöje. varför får inte jag kliva av?