motmitten

vad är det som händer, ja vad är det som händer egentligen? går min ätstörning bort? blir jag frisk ngn gång? minskar mammas vikt, och formar sig våra muskler? kämpar vi, orkar vi, eller står vi bara och trampar? har vi gett upp, skjuter vi upp, eller är vi mitt i kampen? kamerna? vad är det som händer, egentligen?..

jag vet inte. eller? jag kan väl bara föra min egna talan. eller kan jag? mitt huvud säger en sak, min kropp en annan. det är trassel i min själ och torka i min ro. jag är inte frisk, det förstår jag. men jag är inte sjuksjuk heller. jag lever ett liv och det fungerar, jag klarar mig. men jag har ett problem. inte en omfattande sjuk människa, men en människa med problem. och det innefattar en front. en kategori. mitt beteende till mat. det är inte friskt, jag vet det. jag försöker inte mörka det.. längre. men jag ser mig inte som sjuk på det sättet. sjuk var jag innan enheten, sjuk i början av perioden, sen var jag påväg att bli frisk, sen vart jag utskriven. sen trampade jag lite väl hårt i marken och grävde en grop. sen tog jag det lungt och klev ur. vet inte vart jag gick då. tog nog inte ut kurvan ordentligt, genade nog lite för mkt.
så vart står jag nu?
inte sjuk,
inte frisk.

jag spyr, och är rädd för viss mat, fortfarande. rädd för att göra fel, rädd för att göra rätt? rädd för att lämna, rädd att bemöta?
nej, jag är nog inte så rädd. väntar jag då? kan så tyckas. men jag finner ingen ro. det är nog det jag väntar på, välbehag. normala förhållanden. väntar på en omvärld utan överflödigt kaos och förväntningar. en värld där jag kan ...finna ro.
jag inväntar resan. den som tar mig bort, vissa kan kalla det smita, det gör inte jag.

//deds