vad hände egentligen
vi har mailar nu, mamma och jag. som alltid när vi bråkar. haha..
men det är över nu, tror jag. mamma blir rädd och jag blir som sten. en mur man kastar på med som aldrig går sönder. heller inget som studsar tillbaka. förrän senare, när allt falerar. då kommer ett hagel av sten. så är nog mamma också. men hon samlar på sig allt allt allt. mer som en vulkan. det kan gå en längre tid, så man tror att den lilla lava som funnits där, för länge sen har stelnat och numera börjar förmultna. så PANG, det hinner knappt ryka - lavan bara sprutar ut! då blir jag rädd. i tisdags blev jag rädd.
mamma säger att jag inte försöker, att jag inte vill. inte vill bli frisk. visst fasen vill jag bli frisk, det VILL jag ju. men nej, den där jävla anama viljan, den finns inte kvar, inte nu. jag har gett upp lite. eller kanske fel uttryck att använda sig av. för då tror världen att "Oh no. hon kmr bli spdär sjuk igen. nu får vi ta om allt från början. fanfanfan." men så är det inte. jag upprätthåller det jag lyckats med, vikten. men jag har gett upp att bli helt frisk, få de där normala matvanorna, här. det är för mycket som pressar i livet nu. för mkt som stressar och trycker.
jag slänger mig inte i armarna på australien och förlitar mig på att landet ska omfamna mig och fixa mina problem, det tror jag inte. och jag skjuter inte upp allt, eller jo, lite kanske. jag tror att det blir ett nödvändigt miljöombyte, ingen omstart, men en nytändning. komma bort från allt annat. det liv med problem jag är van vid. inte tvingas känna dessa förväntningar, inte känna att jag måste fixa allt det som står på kö och är trasigt. jag finner ingen ro för 5öre.
men jag tror det kmr bli bra. bättre.
dedde
men det är över nu, tror jag. mamma blir rädd och jag blir som sten. en mur man kastar på med som aldrig går sönder. heller inget som studsar tillbaka. förrän senare, när allt falerar. då kommer ett hagel av sten. så är nog mamma också. men hon samlar på sig allt allt allt. mer som en vulkan. det kan gå en längre tid, så man tror att den lilla lava som funnits där, för länge sen har stelnat och numera börjar förmultna. så PANG, det hinner knappt ryka - lavan bara sprutar ut! då blir jag rädd. i tisdags blev jag rädd.
mamma säger att jag inte försöker, att jag inte vill. inte vill bli frisk. visst fasen vill jag bli frisk, det VILL jag ju. men nej, den där jävla anama viljan, den finns inte kvar, inte nu. jag har gett upp lite. eller kanske fel uttryck att använda sig av. för då tror världen att "Oh no. hon kmr bli spdär sjuk igen. nu får vi ta om allt från början. fanfanfan." men så är det inte. jag upprätthåller det jag lyckats med, vikten. men jag har gett upp att bli helt frisk, få de där normala matvanorna, här. det är för mycket som pressar i livet nu. för mkt som stressar och trycker.
jag slänger mig inte i armarna på australien och förlitar mig på att landet ska omfamna mig och fixa mina problem, det tror jag inte. och jag skjuter inte upp allt, eller jo, lite kanske. jag tror att det blir ett nödvändigt miljöombyte, ingen omstart, men en nytändning. komma bort från allt annat. det liv med problem jag är van vid. inte tvingas känna dessa förväntningar, inte känna att jag måste fixa allt det som står på kö och är trasigt. jag finner ingen ro för 5öre.
men jag tror det kmr bli bra. bättre.
dedde
Kommentarer
Trackback
